Hej

Ett makramearmband i vaxad tråd med snäckskal och glaspärla(lilla valen).


När jag var en ung pojke, skoja, gjorde jag jämt vänskapsband. Tänk hur allt går igen, tänk att man alltid är sig själv hur gammal eller ung man än är, så är man sig själv, även ifall man försöker dölja det man är så är det liksom där inne. Jag har inte tagit droger idag. Tiderna förändras, men inte jag.Trodde verkligen inte på det, innan.

Jag har inte skapar på allvar på flera månader och jag har aldrig riktigt fattat grejen med de "små sakerna i livet". Att leva var för mig att andas hur ytliga andetagen än var, jag kände det som om jag höll på att kvävas och i somras kändes det fysiskt. Livet blir farligt först när man skiter i sig själv, då går det en destruktiv spiral neråt, som en tornado som tar med sig allt runtomkring.
Allt saktar ner när man gillar situationen, man vaknar, bli uppmärksam, man vill vara i stunden. Meditation behöver därför inte endast betyda att man sitter i djupandning med slutna ögon, det sker automatiskt när vi är tillfreds med livet för ögonblicket. Först då man gör det man gillar och är bra på inser man vem man är och vad man vill. Det kan bli som att vrida tillbaka klockan, man kanske återvänder till att ägna tid åt sådant man gjorde förr. När vi är barn är vi närmare vår egen natur, vi har inte lärt oss en massa saker, hur det "ska" vara och hur de ska göras utan känner mer intuitivt. Vi kände våra kroppar bättre och vad som var bra och gjorde därför sådant vi gillade. Jag tänker på hur barndomen fortsätter att prägla mig. Smaker, färger, lukter, allt går tillbaka till när man var barn, till en tid då man var vaken.