För ett tag sedan vävde jag ihop en tubular peyote del, tålamodet tröt så vad från början var meningen att bli ett armband bestämde jag för att transformera till en nyckelring. Den har legat och varit ful i mina ögon alltför länge så till slut bestämde jag mig för att piffa upp den med en träpärla och lite snäckskal. Kanske blir någon en dag lycklig av att ha den i sin ägo. Jag är medveten vad formen ser ut som.
I lördags bestämde jag mig för att vara lite snäll och ordnade av hattpinnar från loppis ett armband till mor min. Kommer alltid att minnas detta armbandet som det som gav mig respekt för tänger och folk som gör smycken av mellandelar. Hur kan jag hela denna tiden ha trott att det är löjligt enkelt? Det ligger större själ i handgjorda smycken än jag först trodde, själ och tålamod som kräver en icke överaktiv blåsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar