Jag är ledsen att säga att jag blev rätt besviken på hur hela Plaths liv krympte ihop till en stel, seg boll med Gwyneth som en walking skyltdocka. Jag förstår hur svårt det måste vara att försöka poträttera, kliva i någon annans skinn, bli någon som faktiskt existerade, en äkta vara som alltid finns där för att jämföras med. Med det känns bara som om Paltrow försökte för mycket, det blev aldrig riktigt avslappnat och äkta och istället för att visa hennes liv i bilder skedde det ofta genom att Paltrow läste upp udrag ur Plaths dikter, jag vet inte varför men det kändes så fånigt. Efter att ha läst Plaths bok Bell jar känns det som om filmen hade kunnat vara så mycket mer spännande, levande. Det var kallt och stelt genom i stort sett hela filmen, visst var det nog en stor del av hennes liv men ingen människa lever ett liv bestående endast utav det. Utan stunder klädda i andra känslodraperingar blev filmen så otroligt platt och formlös. Deras kärlek till varandra, barnen, familjen, deras verk, kändes för mig falsk och som en axelryckning.Man kom inte in i filmen, man fick snällt betrakta det som hände utifrån som genom att tunt draperi. Vem vill inte gäspa då?
Filmen om Chanel kändes som en skön kall dusch. Jag vet inte om det var språket, eller att det var själva berättelsen som väckte mig, troligtvis en kombination, det och skådespelare som visste vad de gjorde. Tror dessutom aldrig att jag blivit sur när jag kollat på film med Audrey Tatou på duken/skärmen. Det var gripande och inbjudande. Det hela som gjorde det så behagligt bra var nog Audrey, annars var den väl inte extremt upprörande men emellanåt lite rolig. Lite lättsammare film som inte kräver särskilt mycket ansträngande för att komma in i. Man inser vilken rebell Chanel var på sin tid och ända sedan det blev svart för rutan och de vita extertexterna började rulla har det rullat bilder i mitt huvud med simpla plagg och tidlösa snitt. Jag har fått ny lust i mina tunga lemmar. Jag känner för en gångs skulle för att röra på dom och ägna mig åt skapande fantasi till skillnad från att överlämna mig till likgiltiga hjärndelen på autopilot som låter datorn stå för fantasisubstitut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar